Dokument som BBC Radio 5 Live tagit del av visar på en ökning av fotbollshuliganism i England och Wales. Framförallt ungdomar är allt oftare inblandade i fotbollsrelaterat våld.

Sammanlagt 47% av alla incidenter under förra säsongen involverade ungdomar visar inrikesdepartementets årliga sammanställning som kommer offentliggöras längre fram i höst. Av 3.211 verksamma avstängningar från de brittiska fotbollsarenorna – så kallade ”football banning orders” – är 290 numera utfärdade på tonåringar. Den yngsta endast 13 år gammal.

Rapporten sägs också visa tydligt att incidenterna sker allt längre från arenorna och allt lägre ned i ligasystemet där resurserna är mer begränsade. Därför har också avstängningarna blivit mer omfattande. Många registrerade våldsverkare måste fylla i ett formulär på en polisstation samtidigt som matchen spelas, men flera har också restriktioner för att resa med tåg, ett specificerat avstånd man måste hålla från närmaste fotbollsarena och får inte heller besöka vissa grevskap matchdagar. Ett grepp som svensk polis och populistiska politiker förespråkar.

Man uppskattar kostnaden för fotbollsbevakningen i England och Wales till £25 miljoner förra säsongen, drygt 265 miljoner svenska kronor. Av dessa kunde man fakturera klubbarna £12-15 miljoner.

Flera klubbar, däribland Millwall och Wigan Athletic, för sedan ett par säsonger tillbaka samtal med polis och myndigheter gällande ansvarsfrågan, och därmed kostnaden, för bevakning och incidenter som inträffar utanför arenorna.

En talesman för The Football League, som omfattar de 72 klubbar från The Championship till League Two, säger att ökningen av det så kallade fotbollsvåldet inte är ”betydande” och inte får tas ur sitt sammanhang.

”Vi är förvånade och besvikna att så stora slutsatser och antaganden görs baserat på en ökning med endast 65 händelser, varav flera inte ens i omfattningen att de berättigar ett arresterande, och detta efter en säsong som spänner över 2.000 fotbollsmatcher och över 30 miljoner åskådare.”

De senaste säsongerna har enskilda supportrar och supporterorganisationer, ibland stöttade av klubbar, lokala politiker och även The Football League, kritiserat polisen för dess insatser. Vittnesskildringarna om övervåld, inskränkningar av mänskliga rättigheter eller bara överdimensionerade kommenderingar har stundtals varit många, vilket vi bland annat skrivit om här på Anglofil.se.

En klubb som kanske inte förknippas med huliganer så som West Ham, Millwall, Cardiff, Portsmouth och många fler är, den i modern tid, mindre klubben från staden Liverpool – Everton! Detta till trots så finns det en bok med namnet Scally om Evertons mörkare supporterskara. Boken är skriven av Andy Nicholls som reste med och slogs för Everton i över 30 år. Numer är han avstängd från alla arenor i England och där Englands landslag spelar och med detta i åtanke kan han vara väldigt ärlig och öppen om vad han upplevt då han lär inte kunna få ett hårdare straff på grund av det han berättar. Det man som läsare, precis som alltid när det gäller denna genre är hur mycket är sanning, lögn och ”felaktiga minnesbilder”.

Låt oss slå fast redan från början att detta är en av de bättre böckerna jag läst skriven av en före detta huligan. Dock är en ”varning” på sin plats, innan man börjar läsa ska man nog ta på sig sina ”workingclass hero” glasögon för språket är allt annat än akademiskt. Texterna är fyllda av slag och en slags talspråk, slangen kan säkert förvirra en del läsare men det kompenseras av att talspråket gör boken lättläst. Lite motsägelsefullt kanske men så kändes det jag läste boken.

Vad ligger då bakom titeln? Jo, precis som jag nämnde ovan är boken byggd på en hel del slang och just ”scally” är slang för nordvästra Englands ”chavs”. Wikipedia ger oss en bra summering på vad en scally är:
”Scally or Scallie, is originally short for Scallywag, but is now most-often used in the context of fashion-conscious hooligans. It is a slang term for a social subculture youth, similar to “chav”, but with different origins. The term is used across the UK, predominantly in the north-west of England and particularly in Liverpool and Manchester to describe mostly young, working class people”.

Det var dessa ”scallys” som introducerade det som vi idag kallar ”casual fashion” när de introducerade märkeskläder på läktarna i slutet på 70-talet. Dessa märkeskläder var nästan uteslutande av märken såsom Pringle, Puma, Fred Perry, Addidas, Lyle & Scott, Lacoste etc. Märken som till stor del än idag ingår i garderoben för en ”casual”.

Tillbaka till boken. Att språket som används är rätt enkelt har vi redan fastslagit, men språket är en bisak när storyn som berättas är fängslande och det måste jag säga att den är. Boken är som så många andra böcker i gengren uppbyggd på kapitel dedicerade till en motståndare eller destination. De olika fokusområdena till trots känner man som läsare att det finns en röd tråd i berättelsen och utan denna hade boken blivit väldigt jobbig att läsa då man följer författaren över tre decennium. Boken börjar med en Andy som inte ens har uppnått tonåren på 70-talet och sträcker sig en bit in på det nya millenniet.

Det är ett par saker som får denna bok att stå ut från mängden för mig och dels är det tidsspannet som den omfattar, det faktum att Everton inte är allmänt känt som en klubb med stort huliganfölje och att man behandlar en hel del händelser i boken som också involverar möten med andra supportergruppen som inte nödvändigtvis är kända för att ha ett våldsbenäget följe (men som enligt författaren så har). Det som kan kännas störande är känslan av överdrifter, men det är något som jag alltid känner när jag läser denna och liknande böcker men då man inte var där så är det svårt att hissa eller dissa sanningshalten. Jag ställer mig skeptisk när författaren hävdar att man hade flera tusen ”lads” på vissa matcher, det KAN ju vara sant, men ändock högst osannolikt.

Måste dock lägga denna bok till högen som jag kan rekommendera. Boken känns fräsch, i mångt och mycket ärlig och framför allt så är det kul att få läsa om en mindre känd skara huliganer, en mindre klubb på ”scenen” och deras möten med kända och mindre kända motståndare.

Fakta:
Författare: Andy Nicholls
Publiceringsår: 2004
Förlag: Milo Books (England)
ISBN-10: 1903854253

När the Home Office – det brittiska inrikesdepartementet – i dagarna släppte statistik för fotbollsrelaterade brott från föregående säsong satte propagandaministeriet genast igång med att belysa de positiva aspekterna. Och ja, antalet rasistiska brott liksom inkastade föremål har gått ned till en i det närmaste obefintlig siffra och 67 procent av alla matcher genomförs utan ett enda polisingripande. Trots det visar siffrorna att antalet fotbollsrelaterade brott faktiskt ökar. Eller? Bara under säsongen 2007-08 utställdes över 1,000 nya avstängningar.

Att The Sun skulle smälla upp helsidesrubriker som ”football hooligans on the rampage again” förvånande knappast någon. Och det mesta talar för att det också är felaktigt. Istället är siffrorna till stor del sannolikt resultatet av att polisen skärpt sina arbetsmetoder (”lower police tolerance”) och idag agerar hårdare mot vad som tidigare ansågs som ringa förseelser.

Strax över 3,000 fotbollssupportrar är avstängda från engelsk nationell och internationell fotboll i skrivande stund. De klubbar med flest avstängningar per oktober 2008 är Leeds (152), Cardiff (136), Millwall (117), Portsmouth (91), Wolverhampton (85), Aston Villa (82), Coventry (79), Manchester Utd (78), Chelsea (78) och Birmingham (76). Leeds var även den klubb som utfärdade flest nya avstängningar (66) under förra säsongen.

Enligt the Home Office utgör 94 procent av de som avtjänat sin avstängning inte längre ett hot mot sporten, en siffra som man inte kan låta bli att fundera vad den baseras på?

Polisen utförde 1,263 arresteringar i Premier League, 836 i The Championship, 602 i League One och 192 i League Two under förra säsongen. Dessa siffror måste givetvis sättas i relation till antalet matcher och åskådare. För kännedom kan jag då meddela att Premier League säsongen 2007-08 lockade 13,7 miljoner åskådare!

Manchester Uniteds supportrar föranledde mer än dubbelt så många polisingripanden som någon annan klubb i den högsta divisionen. Och merparten skedde på bortaplan. Den överlägset vanligaste åtalspunkten var dock alcohol offences (131), följt av public disorder (78), ticket touting (13) och pitch incursion (12). Enligt statistiken är just United tillsammans med Arsenal och Chelsea de enda klubbarna som har problem med svartabörsförsäljning av biljetter.

Enligt all logik torde violent disorder vara den allvarligaste åtalspunkten och där är Birmingham följt av Leeds, Leicester, Millwall, Nottingham Forest, Arsenal, West Ham samt de båda Bristol-klubbarna de enda som direkt utmärker sig på listans Hall of Shame.

Premier Leagues mest skötsamma supportrar torde vara Fulhams med endast 18 arresteringar under förra säsongen. Sett över hela ligan kan Dagenham & Redbride och Macclesfield stoltsera med endast ett ingripande vardera och båda gick under beskrivningen allmänt störande av ordningen.

De brott som ökade mest mot föregående säsong är förutom fylla, just violent disorder och vapeninnehav (46 ingripanden). Drygt 60 procent av alla arresteringar sker utanför arenorna och 41 procent av alla matcher genomfördes utan polis på plats inne på arenorna.

Av uppskattade 120,000 engelska fans på plats i Europa för att följa sina klubbar i Champions League och UEFA-cupen greps endast 25 stycken, varav blott en för vad som betecknas som ett grovt brott. Också säsongens sammanlagt 22 landskamper med England och Wales genomfördes utan några direkta ordningsstörningar och endast fem av 42 arresteringar skedde utanför Storbritanniens gränser.

Rapporten bjuder också på 79 arresteringar fördelat över de fyra divisionerna av supportrar med no club affiliation, vilket är intressant och inte förtydligas alls av the Home Office. Är detta icke fotbollsintresserade som fick för sig att starta upplopp utanför en fotbollsarena, det är säkert lätt hänt, eller kan det rent av röra sig om så kallade fotbollsturister som du och jag?

Föga förvånande har regeringens särskilda polisexpert, påeldad av media, redan krävt ytterligare polisresurser för att bevaka fotbollsmatcherna.

Det är upprorsstämning i Stokes supporterled. Anledningen är att ett 70-tal supportrar omhändertogs innan klubbens första ligamatch borta mot Manchester Utd på över 20 år och bussades iväg före avspark.

Händelsen inträffade på puben The Railway Inn i Manchester den 15 november och har lett till protester från både de drabbade Stoke City-supportrarna, The Football Supporters’ Federation och klubbrepresentanter. Polisen har försvarat sitt agerande med att man mottagit information om att en arrangerad uppgörelse var nära förestående och att ingripandet gjordes förebyggande för att skydda samhällsmedborgare.

Alla supportrar på puben delgavs en så kallad Section 27, vilket tillåter polisen att föra bort en person från ett särskilt område i upp till 48 timmar för att undvika alkoholrelaterade brott, och sattes på bussar som förde dem tillbaka till Stoke-on-Trent utan att få se matchen på Old Trafford.

Pubägaren som tagit supportrarnas parti säger till tidningen The Sentinel att alla uppförde sig väl och att det inte var några som helst problem inne på puben.

Det som Stoke-supportrarna reagerar hårdast på, ja förutom den missade matchen som man ändå förlorade med 5-0 och att man inte kompenseras för matchbiljett och resa till Manchester, är det faktum att man numera finns med i polisens register över potentiella huliganer.

En av de drabbade säger till tidningen:

”På min Section 27 skrev man att jag var en del i en stor grupp som orsakade oroligheter inne på en pub. Jag sa att jag inte tänkte signera handlingen eftersom det inte var sant. Då sa de att jag skulle bli gripen om jag inte skrev på.”

”Man bryter mot både mina och sina rättigheter. Om man nu hade information om att det fanns risksupportrar i området med syfte att skapa bråk så får man väl agera mot dessa och inte genom omhänderta alla som befinner sig inne på puben.”

En liknande händelse signerad Greater Manchester Police inträffade bara två veckor tidigare i samband med Stokes match borta mot Manchester City. Den gången blev ett 30-tal supportrar omhändertagna på tågstationen, trots giltiga matchbiljetter, och deporterade till Stoke-on-Trent utan att få se matchen. I samband med polisinsatsen ramlade en 41-årig supporter, på plats med sin bror och 13 år gamla son, ihop och fick föras till sjukhus med hjärtproblem.

Även om händelserna ovan inte på något sätt är unika, särskilt med vetskapen då Stoke City anses ha ett av Storbritanniens våldsammare supporterföljen, så är de extra intressanta idag då den nya så kallade “huliganlagen” i ger polisen i stort sett liknande befogenheter här hemma i Sverige.

Så glöm inte vad det är våra folkvalda och populistiska politiker egentligen medverkat till att legitimera när nästa Allsvenska fotbollssäsong börjar, för själva är de inte medvetna om konsekvenserna, det kan jag lova dig.

Fotnot: Närmare 4,000 supportrar uppges idag finnas i polisens register över potentiella huliganer.

När Newcastle United för en knapp månad sedan gästade Emirates i London fångades klubbens omtvistade ägare Mike Ashley på tv-kamerorna sippandes ur en ölmugg på läktarplats. En handling som sedan 1985 renderar i att du blir utslängd från engelska fotbollsarenor, och inte helt sällan även avstängd. Men trots att en anmälan gjordes på plats blev Ashley varken det ena eller det andra. Det går alltså att konstatera att reglerna således inte gäller alla.

Nu har The Football Supporters Federation gått ut med ett upprop där man ber alla supportrar som blivit utslängda och/eller avstängda för att ha druckit alkohol på läktarplats, då särskilt under den pågående säsongen, att kontakta dem. Exakt hur supporterassociationen planerar att gå vidare med fallet känner jag inte till, men säkert är inte det sista ordet sagt, eller den sista pinten urdrucken om man så vill.

I England är det endast på fotboll som det räknas som en allvarlig förseelse att dricka alkohol på läktarplats. Är du en anhängare till Rugby League, Rugby Union eller varför inte cricket, speedway, gallopp eller greyhound racing är det däremot fritt fram. Logiken är lika glasklar som den att det är ofarligt att stå upp i en London-buss som far fram i 80 km/h medan det är förenat med livsfara att stå upp och se 2×45 minuter fotboll.

Jag kan knappast föreställa mig fotboll utan derbyn. Ett derby som kan rädda, likväl som stjälpa, en hel säsong. Även om det inte nödvändigtvis måste handla om två lag från samma stad. Ett av de häftigaste lokalderbyn jag varit på spelades mellan Tranmere Rovers (England) och Wrexham (Wales), och jag var ända fram till två timmar innan avspark helt ovetandes om att denna rivalitet existerade.

Fotbollstidningen World Soccer har sammanställt världens 50 hetaste derbyn. Och som vanligt är sådana här arbeten tveksamma då innebörden av ordet derby kan variera så oerhört. I detta fall avser man ”heta prestigemöten” och om det gör definitionen lättare överlåter jag till någon annan att avgöra.

Nedan finner du listan i sin helhet. Derbyt AIK-Djurgården kvalificerar sig. På listan har dock, enligt tidningen, de engelska derbyna svårt att hävda sig. Personligen är jag mera nyfiken på att höra vilka som är de hetaste derbymatcherna som du har besökt. I Storbritannien. Och ute i världen.

Låt tankarna flöda!

Världens 50 hetaste derbyn (enligt World Soccer):

1. Real Madrid-Barcelona
2. Boca Juniors-River Plate
3. Celtic-Rangers
4. Galatasaray-Fenerbahce
5. Ajax-Feyenoord
6. Lazio-Roma
7. Schalke 04-Borussia Dortmund
8. Al Ahly-Zamalek
9. Betis-Sevilla
10. Partizan-Crvena Zvezda
11. Marseille-Paris St. Germain
12. Juventus-Fiorentina
13. Flamengo-Vasco da Gama
14. Olympiakos-Panathinaikos
15. Milan-Inter
16. Athletic Bilbao-Real Sociedad
17. Benfica-FC Porto
18. Corinthians-São Paulo
19. Racing Club-Independiente
20. América-Guadalajara
21. Nacional-Peñarol
22. Persepolis-Esteghlal
23. Spartak-CSKA Moskva
24. Steaua-Dinamo Bukarest
25. Kaizer Chiefs-Orlando Pirates
26. Slavia-Sparta Prag
27. Corinthians-Santos
28. Liverpool-Manchester United
29. Rosario Central-Newell’s Old Boys
30. Cerro Porteño-Olimpia
31. Ferencváros-Újpest
32. AIK-Djurgården
33. CSKA-Levski Sofia
34. Genoa-Sampdoria
35. América-Deportivo Cali
36. Raja-Wydad Casablanca
37. FC Basel-FC Zürich
38. Rapid-Austria Wien
39. Barcelona-Emelec
40. Hajduk Split-Dinamo Zagreb
41. Beitar Jerusalem-Hapoel Tel Aviv
42. Arsenal-Tottenham
43. Alianza Lima-Universitário
44. FC Köpenhamn-Bröndby
45. Anderlecht-Club Brugge
46. ASEC Abidjan-Africa Sports
47. FK Sarajevo-Željezni?ar
48. Mohun Bagan-East Bengal
49. Tenerife-Las Palmas
50. Grêmio-Internacional Porto Alegre

En del av er har säkert sett eller hört talas om The Real Football Factory. En serie tv-program, ledda av skådespelaren Danny Dyer, som handlar om huliganism runt om i världen. Dyer spelade själv den ena huvudrollen i filmen The Football Factory som baserades på boken med samma namn.

I denna programserie så åker Danny runt och intervjuar påstådda huliganer och försöker förmedla en ”neutral” bild av dessa människor. Programmen föll mig inte riktigt på läppen då de känns styltade, tillgjorda och skulle ha kunnat produceras av vilken tabloid som helst.

Jag föredrar istället den alternativa showen, The Wheel Football Factorwheeze, ledda av Danny Dire.

Enjoy!

The Wheel Football Factorwheez – Feltham

The Wheel Football Factorwheez – Sunderland

The Wheel Football Factorwheez – Wussia

[Hemmahos-reportage] Danny Dier -Cribs

Med tanke på gårdagens skräll på Old Trafford så tänkte jag att jag skulle återpublicera en gammal story om min första tid i Portsmouth. Den är tidigare publicerad på SvenskaFans.com

Det var den första söndagen i nådens år 1998 och där stod jag på Heathrow Airport och undrade om jag verkligen tänkt igenom mitt beslut.

Varför i hela friden hade jag fått för mig att tillbringa min tid som ‘Management Trainee’ i Portsmouth? Jag hade tackat nej till erbjudanden från Mexico, USA, Thailand ja till och med London som bara låg några mil från där jag stod. Nej, istället skulle jag sätta mig på en buss för att färdas till en stad jag aldrig tidigare besökt och som i min research visat sig vara en av Englands absolut tuffaste städer, än en gång, VARFÖR? Nåja, beslutet var taget och det var bara att leta rätt på den Nationwide Express buss som skulle “ta mig till havet”.

Efter en resa helt utan utsikt över landskapet där jag missade synen av metropoler som Winchester, Eastleigh, Southampton och Fareham på grund av det regn jag nu stod i såg jag mig omkring vid Portsmouth Harbour Station. Det är då jag inser att jag klivit av vid fel hållplats – det blir ju bara bättre och bättre! Min förvirring och irritation måste lyst som en distinkt aura kring mig och drog till sig uppmärksamhet, annars har jag ingen aning om vad som fick denne bitige medelålders man med en ‘Pompey for life‘ tatuering på armen att komma fram till mig med frågan “a’ight mate?”. Efter att snabbt ha dragit storyn om min dag dittills drog han med mig i armen mot en bil samtidigt som en lång harrang av ord lämnade hans mun och det enda jag uppfattade var något i stil med att allt skulle ordna sig. Min första kontakt med den lokala dialekten var lätt förvirrande. Min oro över att sätta mig i en bil med en okänd person i en främmande stad minskade när jag såg att bilen han slängde in min väska i var utrustad med en taxameter, men helt lugn var jag inte då bilen inte hade någon taxiskylt på taket. Nåja, man ska ju kunna lita på folk sa jag naivt till mig själv och hoppade in. Oron tilltog dock igen då mannen aldrig slog på taxametern när vi åkte i väg, men jag hade studerat tillräckligt många kartor över staden innan min ankomst för att veta att vi i alla fall åkte åt rätt håll.

Efter en färd på ca 10-15 minuter där jag fått lite mer förståelse för den lokala dialekten stannade vi framför Hilton National Portsmouth, mitt nya hem och min arbetsplats för de kommande sex månaderna. När jag ville göra rätt för mig skakade bara mannen distinkt på sin grånande kalufs och menade på att denna resa var hans välkomstpresent till mig. Han gav mig sitt mobilnummer och sa att jag alltid kunde ringa honom om jag behövde en guide, en skjuts eller bara ville ta en pilsner på lokala puben. Det visade sig att han bodde mer eller mindre tvärs över gatan. Mitt humör hade stigit märkbart då den första person jag träffade visade sig vara genuint trevlig samt att hotellet såg trevligare ut än vad jag vågat hoppas på. Taxichauffören, som hette Barney, skulle bli en återkommande bekantskap under mina månader i staden, jag sörjer ibland att jag inte fortsatte att hålla kontakt med honom efter att jag lämnat staden.

Efter att ha installerat mig på hotellrummet som skulle fungera som min lägenhet under min tid i Portsmouth beslutade jag mig för att ta en promenad i omgivningarna. Jag kunde inom kort krasst konstatera att hotellet verkligen låg “in the middle of nowhere” och att det var långt till allting. Jag beslut mig för att slå Barney en signal och fråga hur jag skulle gå för att komma till en bra pub. Han rekommenderade sin ‘local’ eftersom han förstått att jag hade ett stort fotbollsintresse och den puben visade alla matcher som gick på SKY Sports. En rask promenad senare kom jag till puben The Sunshine Inn. Om ett namn varit mer fjärran till sina omgivningar är jag tveksam till då England visade sig från sin sämsta sida och regnet vräkte ner. Lika otrevlig som stämningen var utomhus, lika trevlig var den inomhus och jag hann inte mer än innanför dörren innan mannen bakom baren tittar upp och glatt konstaterade att “you must be Nick the Swede?”. Barney hade redan ringt och förvarnat om min ankomst och bett dem ta väl hand om mig, vilken kille!

Efter flera timmars trevlig samvaro framför storbildsteven med nya bekantskaper vandrade jag hemåt, nåja mot hotellet, och funderade över allt som hänt de senaste 15 timmarna och kom fram till att jag nog skulle trivas bra i min nya hemstad. Detta trots att jag ännu inte satt min fot i stadskärnan ännu.

Efter ett par dagars arbete och ingen längre utflykt än The Sunshine Inn bestämde jag mig för att ge mig ut på nya äventyr och frågade en av mina nya kollegor om han visste om det spelades någon fotbollsmatch i närområdet, och mycket riktigt – Portsmouths reserver skulle möta Crystal Palace dito på Fratton Park på kvällen. Då slog det mig, jag hade valt att åka till Portsmouth av två skäl; fotbollslaget och det faktum att jag med stor sannolikhet inte skulle springa på andra svenskar under min tid i England. Tro nu inte att jag var en Pompey-fan för den skull, det föll sig så att trots att mitt intresse för engelsk fotboll föddes på 70-talet så hade jag ännu inte fastnat för något lag som jag kallade ‘mitt’, däremot gillade jag vad jag läst, hört och sett om laget och kanske skulle denna klubb bli den jag kallar min i framtiden. Som ni förstår blev det inte så, utan en charmig klubb från London skulle komma bli min kärlek.

Nåväl, jag satte mig på fyrans buss efter jobbet med Fratton Park som destination, och min vana trogen valde jag fel hållplats att kliva av vid. Detta oplanerade extra stopp blev ett mycket bra sådant då jag hittade en liten kebaberia som serverade mig den godaste kycklingkebab som någonsin kan ha sålts utanför Turkiet. Stärkt av den goda maten valde jag att promenera den sista biten till arenan med tillhörande pilsnerstopp längs vägen. Matchen i sig var varken välspelad eller välbesökt, men jag gillade vad jag fick se ändå och möttes av värme och vänlighet av alla människor som jag mötte den kvällen också.

Efter denna kväll skulle jag bli en regelbunden besökare på alla A-lagets hemmamatcher samt flera bortamatcher under min tid i staden. Jag har sanslöst många sjuka, roliga, häpnadsväckande, annorlunda historier från dessa dagar men de får återges vid annat tillfälle i något annat sammanhang men som smakprov finns episoder som när det gick upp för mig att delar av mitt umgänge tillhörde CREW 657, eller när vi möts upp i Reading av flera kända ansikten från Chelsea som gärna ville drabba samman med 657-pojkarna eller när en medelålders antikvitetshandlare (!) från Eastbourne springer in på planen och slår linjemannen medvetslös. Nåja, “another time, another place”.

Med alla dessa fina minnen i bagaget så är det med glädje jag kan gratulera Portsmouth FC till gårdagens stora seger!

Hoolifan är en bok som spänner över tre decennier och hur en man upplevt sina år på läktarna. Redan på 60-talet besökte Martin King sin första fotbollsmatch och fastnade omgående för sporten, stämningen och våldet som band samman upplevelsen att följa Chelsea FC. Efter ett par år som “en i mängden” utvecklades Martin till en av Chelseas “tops boys” och är en av de som grundlade många av de myter som omgivit Chelseas fans genom åren. Speciellt den grupp fans/huliganer kända som “the Chelsea Headhunters”!

Boken kretsar kring Martin King och hans vänner, varav några bara återfinns i kortare stycken av boken medan andra finns med genom åren vid Martins sida. Berättarformen är rak, enkel och känns ärlig. Inga element av att försöka förneka sin bakgrund genom stelt och onyanserat akademiskt språk, kort sagt ett språkbruk som passar ämnet på bästa sätt. Trots att mycket i boken handlar om ett (ofta) omotiverat våld så är det berättat med humor, precision distans. Förutom eminenta skildringar från klassiska matcher så bjuds läsaren på skildringar av rivaliteten mellan olika Londonklubbar, osannolika reseskildringar från bortamatcher och givetvis ett personlighetsgalleri av sällan skådat slag.

Just dessa personlighetsskildringar är något som jag personligen uppskattar, dels för att det ger boken en egen karaktär och ökar trovärdigheten, men framför allt att de personer som dyker upp på sina ställen i boken är sådana som figurerar i andra böcker i denna genre. Då jag har en barnslig fascination av engelsk läktarkultur så har jag lästa många böcker i ämnet, både ren fiction såväl som påstådda berättelser av faktiska händelser. Så de som, precis som jag, läser en del böcker om fotbollsvåld, läktarkultur och supporterhistoria kommer förmodligen att känna igen namn som Greenaway, Babs, Eccles & Icky som alla finns omnämnda i andra böcker där Chelseafans figurerar. Som parantes får man också lära sig (en variant på?) hur en av de klassiska läktarramsorna dök upp på Chelseas läktare. Vilken ramsan är?… “Zigger Zagger, Zigger Zagger Oy Oy Oy!”

Efter att ha läste en hel del böcker i stil med denna är det glädjande att med eftertryck kunna rekommendera Hoolifan till bokmalar med en förkärlek till brittisk fotboll och dess läktarkultur. Hittills den bästa bok i ämnet jag läst. För er som undrar varför jag bara nämner en av författarna i denna recension så beror det på att Martin Knight enbart är delaktig i de sista kapitlen samt en del faktakontroll i boken.

Jag måste nog understryka att även om huvudpersonerna i boken är Chelseafans så beskrivs även en stor mängd andra “kända” supporterprofiler från lag runt om i England. Så för fotbollsfantaster i allmänhet och Chelseafans i synnerhet; knata ner till er boknasare och införskaffa ett exemplar snarast.

Fakta:

Författare: Martin King & Martin Knight
Publiceringsår: 1999
Förlag: Mainstream Publishing Company, Edinburgh (Skottland)
ISBN: 1-84018-174-5

Sheffield United, kända som The Blades har precis som de flesta andra klubbar en grupp fans som klassas som huliganer. Denna grupp har gjort sig känd över hela England som Blades Business Crew [BBC].

Steve Cowens, författaren, var en tongivande medlem i denna grupp under mer än 20 år och förde en slags dagbok över de händelser som han och hans vänner upplevde under denna period. Det är denna dagbok som omvandlats till bokform och där läsaren bjuds på en resa runt England med många av dess arenor som hållplatser, ganska våldsamma sådana för oss vanliga supportrar.

Under sin tid som förgrundsfigur i BBC besökte Cowens 91 av 92 arenor i det engelska ligasystemet – och slogs i anslutning till de flesta av dessa. Många av dessa sammandrabbningar finns beskrivna i boken i målande beskrivningar och ett grovhugget språk. Utan att veta säkert antar jag att både författaren såväl som förlaget velat ha lite ”arbetarkänsla” över skriftspråket. Berättelserna avslöjar kopplingarna mellan flera olika grupper av huliganer runt om landet, hur de kommunicerar med varandra och hur de organiserar sig internt.

Läsaren presenteras för många av de ledande grupperna under 80- och 90-talet t.ex. Birmingham, Leeds, Cardiff, Manchester, Chelsea etc. Även mindre klubbarnas huliganelement beskrivs i avslöjande ordalag. Allra mest läsvärt är avsnitten som avhandlar rivaliteten med Sheffield Wednesday som sträcker sig långt utanför matchdagarna.

Boken är en frisk fläkt i sin genre. Den är rolig, våldsam, brutal, kontroversiell, men framför allt tänkvärd. Den gör inga anspråk på att vara ursäktande eller förklarande, den återger bara författarens syn på vad som hänt. Som utomstående så är vissa av berättelserna så främmande från den verklighet man själv lever i, men samma typ av berättelser har jag fått återberättade för mig från andra klubbars fans och på något vis känns det som om denna bok fyller i luckor och svarar på en del funderingar.

Precis som många andra böcker som behandlar samma ämne får man som läsare en känsla av att författaren vill framställa sin egen grupp och sin egen insats i alla dessa bråk på ”bästa” möjliga sätt. Med vissa undantag ger alla ”huliganböcker” en fadd eftersmak av jag har läst det här förut. Blades Business Crew är ett av dessa undantag, och boken blir ännu bättre om man sätter åsido det faktum att boken sägs återge en ”sanning”. Helt enkelt spännande och rolig underhållning.

Fakta:

Författare: Steve Cowens
Publiceringsår: 2001
Förlag: Milo Books, Bury, (England)
ISBN: 0-95308-478-7