Trenden är tydlig. Premier League-klubbarna spenderar allt mindre pengar på nya spelare. Under det nyss stängda transferfönstret uppskattar Wall Street Journal att de engelska toppklubbarna spenderade £350 miljoner på nyförvärv. Det ska jämföras med £450 miljoner 2009 och £525 miljoner 2008. Dessutom är de £30 miljoner som januarifönstret 2010 omsatte den lägsta noteringen sedan 2003.

Abu Dhabis kungliga familj spenderade under sommaren själva £125 miljoner – strax över 1,4 miljarder svenska kronor – på Manchesters ljusblå klubb. Mer än tre gånger så mycket som Manchester United. Av de 20 dyraste värvningar i Europa var Manchester City inblandade i fem.

Att förändringarnas vindar blåser i Premier League kan man se genom att titta på de så kallade ”big four” – Arsenal, Chelsea, Liverpool och Manchester United – som under de 12 sommarveckorna tillsammans köpte endast två spelare för över £10 miljoner eller mer (Laurent Koscielny, Arsenal, Ramires, Chelsea). Förra säsongen var samtliga fyra klubbar inblandade i fem eller fler affärer i samma storleksordning, rapporterar tidningen.

Den brittiska finanskrisen, de jämfört med Sydeuropa hårdare skattelagarna, truppbegränsningen samt regeln om ”homegrown players” har medfört att Premier League inte längre är världens mest attraktiva liga sett ur spelarnas synvinkel.

Trots att den nya lagen om ”homegrown players” redan är försvagad – de åtta spelare som ursprungligen skulle ha fostrats i klubbens akademi under tre år mellan 16-21 års ålder måste numera bara vara fostrade i en akademi någonstans i England och behöver inte längre vara av brittisk börd – är flera representanter för Premier League positiva till utvecklingen och övertygade om att engelsk fotboll kommer stärkas.

Men samtidigt som jag tror att förändringarna kommer öka unga spelares chans att nå högsta möjliga nivå och lyckas i landslagssammanhang oroas jag över hur regeln kommer påverka landets småklubbar. För när Premier League-klubbarna tvingas investera kraftfullt i sina egna akademier blir det per automatik svårare för övriga 72 klubbar att fostra egna spelare som man sedan säljer uppåt i ligasystemet.

Transferfönstrets fem brittiska dyraste övergångar:

ca £23 milj – Yaya Touré, Barcelona till Man City
ca £22 milj – Mario Balotelli, Inter till Man City
ca £21 milj – David Silva, Valencia till Man City
ca £17 milj – Aleksandr Kolarov, Lazio till Man City
ca £16 milj – James Milner, Aston Villa till Man City
ca £16 milj – Ramires, Benfica till Chelsea

Läs också: Vår passion – miljardärernas lekstuga

Roman Abramovich, Dave Whelan, Mohamed Al-Fayed, John Madejski, David Sullivan, hmm, just ja, David som inledde sin karriär inom porrbranschen 21 år gammal genom att sälja erotiska fotografier på postorder. Han som i mitten av 70-talet var ett av de stora namnen i Soho och ansvarig utgivare för flera porrtidningar. Senare gav han sig på att producera lågbudgetfilmer som ”Come play with me” och ”Confessions from the David Galaxy Affair” där Sullivans dåvarande flickvän Mary Millington hade huvudrollen. Hennes självmord 1979 hindrade honom inte att fortsätta ge ut porrfilm en bra bit in på 80-talet. 1993 köpte han Birmingham City tillsammans med David Gold, vars bolag Gold Group International ägde underklädeskedjan Ann Summers och var Storbritanniens ledande porrtidningsproducent genom företaget Gold Star. Efter 15 tämligen framgångsbefriade år i Midlands valde duon, mitt under pågående korruptionsanklagelser mot dem, att sälja sina intressen i klubben då laget åkte ur Premier League. I januari 2010 köpte Sullivan och Gold istället 25% var av krisklubben West Ham från isländska Straumur-Burdaras Bank.

Var var vi? Just det, Malcolm Glazer, Mike Ashley, Joe Lewis, Bernie Ecclestone, Bill Kenwright, hmm, den Bill? Samma Bill som i karaktären Gordon Clegg i Coronation Street? Ja, rollen varade bara i ett år men blev startskottet på Bill Kenwrights karriär inom nöjesindustrin. Som sångare kom han att släppa låten ”I could be so good at loving”, som teaterproducent låg han bakom West End-succén ”Blood Brothers” och på TV grusade och besannade han drömmar i juryn för ”Any dream will do”. Men framförallt är han sedan 2004 majoritetsägare i sin barndoms favoritklubb Everton. Bakom de tunga ekdörrarna på Goodison Park frotterar han bland annat med Robert Earl och Jon Woods. Earl som låg bakom restaurangkonceptet Planet Hollywood som genererat honom en icke oansenlig förmögenhet. Och Woods som startade dataspelsföretaget Ocean Software som gav ut kassasuccéer som Jurassic Park och The Untouchables innan man sålde företaget vidare.

Boys and their toys.

Läs även: Bakom stängda dörrar

Lite osäker på var Fleetwood Town kommer från? Huruvida Kidderminster spelar i norra England? Eller om Newport ligger i Wales? Ta det lugnt, redaktionen snubblade över en non-league karta som visade sig vara oerhört användbar, särskilt inför helgens Non-league Day.

Tyvärr är den från säsongen 2009-10 och då serierna förändrats något ser ni en aktuell ligaindelning nedan.

Klicka här för en stor karta!

Blue Square Premier:
Darlington, Wrexham, Gateshead, Luton Town, Mansfield Town, Cambridge United, Grimsby Town, York City, Bath City, Hayes & Yeading United, Rushden & Diamonds, Kidderminster Harriers, Kettering Town, Altrincham, Southport, Forest Green Rovers, Crawley Town, AFC Wimbledon, Newport County, Barrow, Eastbourne Borough, Tamworth, Histon, Fleetwood Town

Conference North:
Gloucester City, Boston United, Stalybridge Celtic, AFC Telford United, Redditch United, Worcester City, Blyth Spartans, Nuneaton Town, Hinckley United, Gainsborough Trinity, Hyde, Stafford Rangers, Alfreton Town, Ilkeston, Harrogate Town, Workington, Solihull, Corby Town, Droylsden, Guiseley, Eastwood Town, Vauxhall Motors

Conference South:
Dover Athletic, Woking, Basingstoke Town, Havant & Waterlooville, Ebbsfleet United, Dorchester Town, Bromley, Boreham Wood, St Albans City, Welling United, Braintree Town, Dartford, Bishop’s Stortford, Farnborough, Thurrock, Weston-super-Mare, Chelmsford City, Eastleigh, Hampton & Richmond Borough, Lewes, Maidenhead United, Staines Town

Sedan Bernie Ecclestone och Flavio Briatore köpte QPR för £14 miljoner i augusti 2007 har klubben gått igenom 11 olika manageruppsättningar, temporära lösningar inkluderat. Iain Dowie fick till exempel endast 15 matcher. Men under ledning av Neil Warnock har London-klubben fått en drömstart på säsongen och ligger i serieledning inför dagens TV-match borta mot Derby County.

10 snabba inför Derby County-Queens Park Rangers:

• QPR är tillsammans med Torquay de enda lagen i fotbollsligan som ännu inte släppt in mål.
• För första gången på 63 år har QPR inlett serien med tre raka vinster. Derby i sin tur har tre raka förluster ligacupspel inkluderat.
• QPR har inte förlorat borta mot Derby sedan 1990 – då East Midlands-klubben fortfarande spelade på Baseball Ground.
• Pride Park är ritad av samma arkitekt som Riverside Stadium i Middlesbrough.
• Pride Park var 1997 den första nya fotbollsarenan att invigas av drottning Elizabeth II.
• Det vanligaste resultatet hittills i The Championship är 1-1 (6 matcher).
• Förra säsongen slutade Derby på 14:e plats i tabellen – men topptrion Newcastle, WBA och Nottingham Forest fick alla se sig besegrade på Pride Park.
• QPR-anhängaren och musikern Pete Doherty brukade skriva i ett klubbfanzine kallat ”All Quiet On The Western Avenue”.
• Derby County var en av 12 originalmedlemmar i The Football League 1888.
• Inför säsongen kritade buymobiles.net på som ny tröjsponsor för Derby County i en affär värd £2 miljoner.

Det är tidig lördagskväll den 5 maj 1962 och två pojkar spelar fotboll vid mattställningen utanför HSB-huset i Tyringe. Någon halvtimme tidigare har vi lämnat vardagsrummet hos min kompis Stefan och TV-sändningen av FA-cupfinalen från Wembley mellan Tottenham Hotspur och Burnely FC. Londonlaget har vunnit och när vi lägger straffar mot mattställningen är Stefan Tottenham och jag Burnley. Min kompis är vanligtvis den bättre idrottsmannen av oss båda, men jag är Burnleymålvakten Adam Blacklaw. Och jag vinner märkligt nog och ger Burnley en snabb och fantastisk revansch, allt medan Wembley fortfarande töms på de 100.000 åskådare som sett finalen live.

När jag tillsammans med 20.000 åskådare reser mig upp och hälsar Burnley och gästande Portsmouth välkomna in på Turf Moor har det snart gått 48 år utan att jag fått sett klubben i mitt hjärta live. Trots kanske 75 besök i Storbritannien, och många fotbollsbesök, har vägarna aldrig fört mig till Burnley förrän nu. Närmast var jag en gång för 15 år sedan. Då var jag beredd att stiga på tåget i London när meddelandet kom att matchen på Turf Moor var inställd på grund av vädret. Kanske därför inte så konstigt att man fäller en tår när Robbie Blake, Martin Paterson, Brian Jensen, Wade Elliott och alla de andra beträder den ”heliga marken”.

“For sale” möter mig vid hotellet

Mitt Burnleybesök har börjat två dagar tidigare när jag, efter rälsbussresa från Preston, i skymningen stått utanför mitt bokade hotell, det klassiska Sparrow Hawk Hotel, där man tagit mot resenärer sedan slutet av 1500-talet. Nu gör man det dock inte och jag möttes bara av skylten ”For sale” trots att jag fått en (automatisk?) bokningsbekräftelse via nätet. Men det ordnar sig när jag grejar rum på en annan klassiker, dock av betydligt senare datum, Kierby Park Hotel. Invigt ungefär när jag var Adam Blacklaw den där lördagseftermiddagen och då som ett arkitektoniskt, hypermodernt landmärke i den lilla staden. Burnley är ju med sina 70.000 invånare är den minsta stad som spelat i Premier League.

Numera är Kierby, med sitt suveräna läge tio minuters promenad till Turf Moor och bara ett par till stadskärnan, ”under new management” och renoveringen omfattande. Men priserna får en van London-resenär att jubla inombords. £30 natten för ett singelrum som kostar tre gånger så mycket i huvudstaden. Och prisbilden förföljer mig hela tiden under mina dagar i Burnley. £2.99 för en frukost, £6 för en vettig lunch och inte en pint över £1.90 någonstans. Jo förresten, ”The Longue”, puben mitt emot Turf Moor tar £2.50 för en John Smith även när det inte är matchdag och det får mig att reagera tills jag tänker på att det är ett riktigt bra pris överallt i London.

Vicky om Ternant och Coyle

Pubarna ja. Min resa har föregåtts av att människor sagt att staden är extremt pubfattig men det är förstås inte sant. Från hotellet och ner mot Turf Moor, där det spelades fotboll redan 1882, och där kricketarenan som fanns tidigare fortfarande också ligger kvar, hinner jag med tre pubar innan jag når sista vattenhålet som alltså är ”The Longue.”

”Det är en måste-match”, förklarade Vicky, en genuin Burnleysupporter i 30-årsåldern, vars sällskap jag träffar först på ”The Turf” och sedan på puben vägg i vägg, ”Princess Royal”. Vicky ser sedan barnsben alla hemmamatcher och av henne får jag veta saker som att Robbie Blake är en husgud i Burnley men ”lite för långsam numera för startelvan” och att förre managern Stan Ternant bor bara tio minuter från Turf Moor och fortfarande brukar se alla Burnleys matcher.

Avhoppade managern Owen Coyle, då? Nja, eftersom vi sitter på puben The Princess Royal är frågan egentligen totalt onödig. Redan när jag kommit in i lokalen har jag sett det dussintals fejkade filmaffischer där skådespelarnas huvuden bytts ut mot Coyles från ”filmer” som ”The Lying Scotsman” och ”Scumdog Millionaire”. Ändå säger nog bilden som i original visar Judas Iskariot på väg att kyssa Jesus men utbytt till Coyle och Burnleyordförande Barry Kilby allt.

”Nej, den mannen är inte särskilt populär här längre”, skrattar Vicky innan hennes gäng drar vidare.

En halv timme före avspark har jag hittat min plats bakom det östra målet där läktaren heter något så vackert som ”Jimmy McIlroy Stand.” (Jodå han fanns med redan i TV-matchen 1962!)

Turf Moor är förstås en klart överdimensionerad anläggning om man ser till staden Burnley, men ändå betydligt mera klassisk och lite charmigt ålderdomlig om man jämför med Premier League-jättarna som klubben numera slåss med. Men det är en trivsam stämning under hela matchen trots att det blir förlust i ”måste-matchen” mot seriejumbon Portsmouth.

En hjältes bortgång

Söndagsmorgonen efter matchen står jag vid Burnleys busstation (bara fem minuter från hotellet, om ni trodde något annat) och väntar på bussen som skall föra mig till Manchesters flygplats. Klockan är bara sju och några pakistanska killar i bara sandaler och inga strumpor håller på att frysa tårna av sig. Bussen dröjer oroväckande, med tanke på mitt Köpenhamnsplan från Manchester, men tjugo över kommer den och en rufsig busschaufför ber om ursäkt för förseningen. Och när man knappt skakat av sig sorgen av att ha lämnat Burnley börjar en annan märklig resa i detta historiens ursprungliga ”Soccerland”. På två timmar slingrar sig bussen nämligen in i orter som Accrington (Burnleys närmast fotbollsgranne, Stanley, trots att man aldrig mött den nuvarande klubben där i serie- eller cupspel), Blackburn (som man visuellt ser är mycket större än Burnley och därmed har jätteekonomiska muskler), Darwen (bortglömd fotbollsstorhet på 1870-talet) och till Bolton (ingen Coyle syns till trots att bussen nästan smeker stadion) innan vi når Manchester.

Hinner sedan knappt hem till Sverige innan budet kommer att Adam Blacklaw avlidit 72 år gammal. En av mina ”tidshjältar” har gått ur tiden och min egen senkomna resa till Turf Moor känns ännu märkligare.

Fotnot: Burnley-Portsmouth spelades den 27/2-2010 och båda klubbarna blev relegerade från Premier League i maj samma år.

”I don’t really try to wind them up, I mean, if someone does something, then I can whisper in his ear what I’m going to do next time. I don’t see myself as that bad to be honest. Everyone does a little off the ball, but that’s just football, you know what I mean. You’ve got to stand your ground mate.”

Nej, Kenny Pavey vill inte riktigt känna igen sig i medias bild av honom som en hård och hänsynslös spelare.

”I know, I was voted the dirtiest player by the other players in the league. Well, I really don’t know why. I mean, I like doing my talking and my tackles and I like to get stuck in because of my history in non-league and with Millwall. I don’t mind it. I’ve only got sent off once this year and had four bookings, which is not that bad.”

Med ett leende lägger han till: ”But it’s good to know I get under their skin a bit.”

Vi sitter framför brasan på AIK:s träningsanläggning vid Karlberg slott. Spelarna har nyss kört ett lättare träningspass. En efter en släntrar dem förbi oss efter att ha duschat och bytt om. Idel leenden möter mig. Kanske ser jag lite tomhet i några blickar. Efter att ha tränat och umgåtts nästan dagligen i över 10 månader har gruppen nått sitt mål. Drömmar har hörsammats. AIK har precis vunnit både Allsvenskan och Svenska cupen. Om två dagar börjar semestern och vad fan gör man då liksom?

1985 skeppade Millwalls manager George Graham iväg unge anfallstalangen Teddy Sheringham till Sverige och Djurgårdens IF på lån. Förutom att skaffa sig värdefull speltid hoppades man att han skulle komma till rätta med sin attityd och återvända hem med en gnutta ödmjukhet i bagaget.

Ödmjuk eller inte återvände han med en enorm målaptit. Väl tillbaka i London bildade han giftigt anfallspar med Tony Cascarino och sköt upp Millwall i dåvarande högstadivisionen. Och innan en osedvanligt framgångsrik karriär fortsatte i bland annat Tottenham och Manchester United passade han på att slå Millwalls målrekord och göra sig odödlig bland fansen i sydöstra London.

Föga anade Kenny Pavey att han 13 år efter Teddy Sheringham skulle packa sin väska, hoppa på ett flygplan till Sverige och gå i sin stora hjältes fotspår.

”I lived on a estate next to Brimmington Park, just of Old Kent Road, for 15 years and played for a local Peckham team called Athenley. I played alongside Anton Ferdinand, I went to school with Sean Wright-Phillips and Scott Parker, and I also know Jimmy Bullard very well. There were quite a few I played against that made it, Julian Gray for example”, berättar Kenny när jag frågar om hans uppväxt.

Ganska snabbt står det klart att Kenny sällan fått någonting gratis i karriären – men också att han inte är den som kastar in handduken när det blåser snålt.

”I began playing quite late, around 11 I think, and I got scouted by Millwall. I played for them for four years as a schoolboy. In my last year I was looking for a YTS deal (lärlingskontrakt med A-truppen – red), but I’m not the biggest lad around so they asked me to stay and be monitored for three extra months for them to decide. Me and my dad weren’t happy about that. I had been there for so long they should have known how good or bad I was. So I decided to leave and I got a YTS at Sittingbourne instead. They were in the Dr Martens Premier League.”

Och plötsligt öppnades en ny dörr: ”Aston Villa scouted me, watched me for a while and I went there for a week’s trial. I played very well in a match against Coventry alongside the likes of Gareth Barry, Darius Vassell and Lee Hendrie. I scored a volley and had a good game. But at the same time Sittingbourne went into liquidation. The club was actually closed. We couldn’t even get into the ground. So they wanted to get more money for me than Villa were willing to offer. I’ve still got the newspaper clip saying ’Villa dream falls true for Pavey’”, säger han.

”That was a big blow. But with bad things normally come good things. The guy who scouted me had a contact in Sweden, David Wilson, who was a player and a scout for Aston Villa and got me over.”

Han är tacksam för att han övertalades att ta chansen i Sverige, men medger att flytten över Nordsjön var tuff:

”Leaving London for Ljungskile was hard for me. It’s not the capital of the world if you know what I mean. I met a girl and she helped me to settle and made things a little bit easier. Smaller towns probably look after you a bit better. I had a lovely stay there.”

Till säsongen 2006 värvades han till AIK och blev med sin uppoffrande spelstil och never-say-die-attityd en stor publikfavorit på Råsunda. Och 2009 var han en direkt bidragande orsak till att klubben vann sin första ”dubbel” någonsin.

Inför den avgörande seriefinalen på nya Gamla Ullevi fick Kenny ta emot ett mycket speciellt meddelande.

”It was two days before the final game of the season. I got this envelope in my hand. I didn’t know what to expect, but they said I would like it. In it there was a ‘best of luck’ message from everyone down at The Den, and they said they wanted me to come down and show them the gold medal.”

Kenny Pavey - brev från Millwall

Trots att Kenny de facto aldrig spelat A-lagsfotboll för Millwall hade hans framgångar i Norden nått fram till sydöstra London.

”It really, really touched my heart. Not many clubs in the world would do such a thing for a supporter. I didn’t think my feelings for the club could get any stronger. I took a photo of the letter and sent it to my dad, my uncle and all my mates. It was an amazing thing for Millwall to do.”

Och nog finns det anledning och tro att meddelandet sporrade honom. En av Sveriges främsta sportjournalister beskrev Kennys inhopp i den avgörande matchen som att han ”precis blivit utsläppt ur en bur efter att ha suttit inspärrad i tio år”.

Och nu väntar kval till Champions League.

”It’s a fairytale coming true for a little London boy from Peckham. I’ve had so many ups and downs in my career so when it comes to highs like this it means a lot to me.”

Den eviga frågan då. Hur bra är egentligen Allsvenskan?

”A lot of my mates come over from England to watch our games and are quite surprised with the quality of the league here”, säger han.

”I would say we’d be Championship standard. I definitely think that if AIK played a Championship side we could pull out a result. The Premier League is another level though, the gap up there is so huge. Off-course, when playing teams like Valencia the Swedish sides get played off the park a little bit, but they don’t get hammered, you know what I mean.”

Det är ingen tillfällighet att Kenny ofta tar AIK-supportrarna i försvar när tidningsuppslagen är svarta. Som supporter själv till kanske världens mest utskällda fotbollsklubb kan han lätt relatera till den inte alltid medialt korrekta behandlingen av fotbollssupportrar.

Exempelvis när AIK-fansens firande inne på planen i Göteborg kritiserades.

”I explained to them I would’ve done the same thing. I told them that supporters of other clubs who had won the league did the same. And I told them my story about the last game at the Old Den when I ran onto the pitch. Well, I actually ran onto the pitch three times, and I was actually playing for Millwall at the time. The first time was during the game and my mate Darren got the match ball. But I will always try to defend the fans in these situations. The media do give them a hard time.”

Ett av Kennys bästa minnen från den gångna säsongen var derbyt mot Hammarby: ”I came on and scored the winner in front of the main stand, I jumped over a few boards and jumped up the fence and stuck my hand on one of the spikes up there and went bananas really in front of all the fans. I had just been on the pitch for a minute. The next day it was all over the papers. They were discussing it on morning TV. People were against it, people were for it. I remember I must have rubbed my face a bit as I had a bit of blood on my nose. One of the other players came asking ‘are you alright mate?’. It was not quite the same cut as Terry Butcher, but it made for good pictures anyway.”

Foto: Magnus Neck

”I like to think of myself as a fan’s man, sort of. When I was on the terrace I used scream, ‘get in there boys’, so I know what the fans want from me. Watching the fans gets me started and I think to myself ‘get him like Terry used to do’…”

Terry är, för den oinvigde, Terry Hurlock, en i Millwall-kretsar avgudad spelare som var känd för sin hårda spelstil och som fick smeknamnet Terry Warlock på The Dens läktare.

När man träffar Kenny framgår det ganska snabbt att det här med Millwall är på riktigt.

”You know I’ve been going down to Millwall since before I was 2 years-old, and I got so many memories, especially from the Old Den. I was a ball boy there a couple of times. I’ll never forget when I went onto the pitch for the last game versus Bristol Rovers. I got a bit of the net, a seat from the family enclosure, some of the pitch, off course. I have a lot of unbelievable memories of my beloved Millwall. I’ve not been to the new ground that much as I have almost always been playing on Saturdays. I always keep an eye on the results and news. Teddy was my hero. I met him so many times when Ron Bell, this is a name from the past, used to organise the Millwall soccer schools. All of the Millwall players turned up and got blessed. Kevin O’Callaghan was another favourite of mine, Cass was there, as well as Terry Hurlock off course. My uncle is a season ticket holder and goes to all of the games. So are my mates who also travel everywhere. Nowadays I maybe go home twice a year. But when I fucking get back I fucking get back!”

Plötsligt skrattar Kenny till och berättar med ett leende på läpparna:

”Five years ago I was in Uddevalla watching Millwall play Man United in the FA Cup final in a pub, me my missus and the kids, I got my Millwall shirt on, sitting there watching the game on the big screen, and another geezer walks in with a Millwall shirt on, and I swear on my kids life, the geezer was a Millwall supporter, from England, from Peckham and his name was Kenny! I swear on my kid’s life! It was ridicules. We got hammered that night…”

Skulle du spela för Millwall om du fick möjlighet Kenny?

- I’ve had this question asked loads of times and I think I’ve maybe got too much in my heart for Millwall. I mean, off course, it would be an honour. It’s my club. But I have a wonderful time here in Sweden as well. Never say never mate.

Vad saknar du mest med England?

- Pie and mash, big time! I’m thinking of opening up a pie and mash shop here in Stockholm. I also miss family and friends and watching my bellowed Millwall. If I could have all that here in Sweden I would be buzzing. Apart from that my life is good, the people are really nice, food and restaurants are top-class. It’s great for the kids. I’ve got two little nippers, Charlie and Jessie, and they have both got their Millwall kits. It’s a good country. Every time I go back for a visit, I get this sentimental feeling, ah I’m home. It’s still home. There’s no place like home.

Fotnot: Intervjun är gjord i november 2009 och har tidigare publicerats i Millwall-fanzinet ”The Lion Roars”.

Alla foton, undantaget brevet, är tagna av Magnus Neck.

Hösten 1971. Strålande sol över rödgula träd. Det finns redan lite bett i kylan och sommarens minnen håller på att klinga bort. Besöket i Brighton finns bara kvar i form av bilder uppklistrade i ett fotoalbum, åtminstone de ögonblick som mamma och pappa kan tänkas acceptera eller i värsta fall tolerera.

Sensommaren har fördrivits med fruktlösa försök att imponera på omgivningen. Jag har spelat Kinks på min portabla Philips så att till och med min lillasyster kan Lola och Waterloo Sunset hjälpligt. Jag har plågat min engelskafröken med det jag uppfattar vara genuin engleska. De andra i klassen uttalar ”my” som ”maj” – jag framhärdar i att säga ”mý” med hårt y-ljud. Jag jobbar hårt på att vara så engelsk som möjligt.

Det är alltså lördag i en annan tid, i ett annat liv. Jag är ensam hemma och allt som jag uppfattar vara vuxet ligger inom räckhåll. Vuxet är till exempel att dricka mellanöl och titta på Tipsextra. Och sådant kan man inte göra i mamma och pappas vardagsrum som ju är ett utrymme för Hyland, TV-mackor och TV-kannor med kokkaffe från Gevalia. Jag släpar in TV:n i mitt eget rum som lämpar sig bättre för ändamålet. Det mesta i rummet går i brunt och orange. Mamma har inrett enligt tidens mode och till och med skaffat kuddar med vars hjälp jag kan förvandla sängen till en soffa. Jag förbereder mig för matchen genom att gå igenom mitt hemliga förråd av tillbehör, varsamt sparade just för tillfällen som detta. Två Double Diamond på burk. En liten påse Walkers Crisps, Salt and Vinegar. En öppnad burk Marmite. Det är det hela. Detta vill jag avnjuta i ensamt majestät och jag brer mackor med Marmite, dricker öl och smäller i mig Crisps liggande där i sängen i väntan på att Tipsextra skall börja.

Sommaren 1983. Hällregn. Stranden i Aberystwyth är tom och de pensionärer som dagen innan kört ned till vattenbrynet, klivit ur sin trehjuliga bil, fällt upp solstolar och parasoll för att sedan ta av strumpor och skor men aldrig tweedkavaj, väst och skjorta har retirerat in på den pub som finns ute på piren.

Jag och min sambo funderar på hur vi skall fira min födelsedag och vi gör det på samma pub som pensionärerna. Min sambos mor är bosatt i Wales sedan några år tillbaka och kan koderna bättre än jag. ”Not the Public Bar, go to the Lounge”. ”Order just half-pints even if you’ve decided to get pissed”. ”You’re a lady you know…”. Hennes mors nya make har klarat ut vad som gäller.

Så där sitter vi med pensionärerna som är genuint brittiskt rara och talar om smått och stort ända till en storvuxen och lätt påstruken man i förbigående frågar om jag gillar engelsk fotboll.

- Leeds, säger jag, jag gillar Leeds.

Han tittar på mig med ett mycket mixat ansiktsuttryck. Han är lite glad, lite skeptisk och liksom lite prövande. Så bestämmer han sig för att se ut som en Mastiff på dåligt humör och säger:

- Alla jävlar säger Leeds, särskilt alla jävla TV-fans som hurrar och jublar, men som aldrig kan räkna upp mer än två spelare i laget… och de kan inget om det gamla stora Leeds. TV-fans, fy fan.

- Sprake, Reaney, Cooper, Bremner, Charlton, Hunter, Lorimer, Clarke, Jones, Giles, Gray and sub Madeley, säger jag utan att titta upp från min öl.

- Jesus. Förlåt. Vad vill du ha att dricka?

Mastiffen som hette Julian skickade julkort ända fram till sin död 2006. I hans kista lade hans fru en miniatyr av den Billy Bremner-staty som står utanför Elland Road.

Sommaren 1999. Tryckande hetta. London kokar och asfalten släpper ifrån sig oljigt vatten och känns mjuk när vi går nerför Haymarket. Det jag och min son som just fyllt fem och som just i detta ögonblick är världens bästa resesällskap. Öppna ögon, inga pladdriga frågor, bara ett koncentrerat intag av alla främmande ljud, dofter och bilder. Dagen innan har vi varit i en sportaffär och köpt den utlovade fotbollströjan. Abbe har aldrig förstått storheten hos Leeds och väljer West Hams bortatröja med nummer 5 på ryggen. Inte för Rio Ferdinands skull utan för att han är just fem.

Jag oroar mig en aning för vilka reaktioner valet av tröja skall väcka hos de goda vänner vi skall besöka senare på kvällen. Den familjen är så hårt Spurs som det överhuvudtaget går att vara och hur gullig och rar Abbe än är så kommer han dyka upp i fiendens uniform. Jag hoppas nästan att han skall spilla glass på tröjan så att allt löser sig av sig själv men när det är dags att åka ut till Uxbridge är tröjan ren och fin.

Vi sitter på tåget som står still en bra stund vid Green Park. Precis när dörrarna stängts stannar några killar i tolvårsåldern vid fönstret där vi sitter. De pekar på Abbe och hans tröja, buar och klämmer ur sig några ”wanker”. Men Abbe slår tillbaka. Han knyter sin lilla hand och håller, inte utan möda, upp ett ensamt långfinger mot gossarna. Han går på dagis i Rudviken och uppenbarligen lär de sig ett och annat där. Jag låtsas inte se och hoppas att jag sett fel.

Han borde vara Leeds, den pojken

Lars Lindblad

1966 sändes det första avsnittet av Star Trek i USA, Sveriges Television kontrade med serien om Hemsöborna, ett inrikesbrev och en liter bensin kostade 40 öre vardera, Volvo 140 lanserades, 250.000 amerikanska soldater slogs i Sydvietnam, inget Fredspris delades ut och John Lennon förkunnade ”we are more popular than Jesus now”. Men mer än någonting annat är 1966 året då England vann VM på hemmaplan.

Förutom den berömda finalen där värdnationen besegrade Västtyskland med 4-2 efter förlängning – modern teknik visar för övrigt att Geoff Hurst’s 3-2-mål inte var över linjen – är det en turnering som innehöll många idag bortglömda kontroverser.

Ja, egentligen började det redan innan första avsparken. Sammanlagt 16 afrikanska länder bojkottade VM-kvalet helt efter att FIFA beslutat att det land som vann den afrikanska gruppen dessutom måste kvalspela mot ett land från en annan världsdel för att ha möjlighet och kvalificera sig.

Sedan stals VM-pokalen – The Jules Rimet Trophy – i samband med en frimärksutställning. Även om den återfanns i tid var det ett genant ögonblick för arrangörerna. Desto stoltare var dock ägaren till hunden Pickles som var den som hittade pokalen gömd i ett buskage ute i Norwood i södra London.

VM 1966 var ett målsnålt mästerskap med dåtida mått mätt där det märktes att allt fler länder blivit taktiskt duktigare. Exempelvis vann England sin grupp med målskillnaden 4-0. Men framförallt kritiserades det hårda spelet. Brasilien åkte ur VM efter förluster i gruppspelet mot Portugal och Ungern. Båda matcherna dömdes av engelska domare och de regerande världsmästarna ansåg att de blivit bokstavligen sparkade sönder och samman. Bär i minnet att inga avbytare var tillåtna på den här tiden. Detta var för övrigt första och enda gången Garrincha förlorade en landskamp.

I Grupp D, som spelades på Ayresome Park i Middlesbrough eftersom ägarna till St James’ Park i Newcastle var alltför giriga och inte nöjda med den erbjudna hyressumman, bjöd Nordkorea på en ännu större skräll när man eliminerade Italien redan i gruppspelet. Och i kvarten tog man en chockartad 3-0-ledning mot Portugal efter blott 22 spelade minuter. Sedan gick luften ur koreanerna. Eusébio vände med fyra mål ensam tillställningen i en av VM-historiens märkligaste matcher.

Rivaliteten mellan England och Argentina anses ha sitt ursprung just i kvartsfinalen 1966. Sydamerikanernas lagkapten Antonio Rattín blev utvisad – och fick ledas av planen av polis – innan Geoff Hurst gjorde matchens enda mål ur misstänk offsideläge. Englands förbundskapten Alf Ramsey förbjöd efter matchen sina spelare att byta tröjor med ”the animals”, som han i media citerades kalla argentinarna, något som annars redan då var tradition. Argentinas ilska mildrades inte av att den tyska domaren senare erkände att han inte kunde spanska men visade ut Rattin för att han ”inte gillade hur han tittade på honom”.

De engelska domarna då? I kvartsfinalen mellan Västtyskland och Uruguay (4-0) anklagades engelsmannen för att ha blundat för en tysk hands på mållinjen samt felaktigt visat ut två spelare.

Konspiratörerna noterade att alla fyra semifinalister – England, Västtyskland, Portugal och Sovjetunionen – passande nog kom från Europa.

Inför semifinalerna utsåg FIFA en tysk domare att döma Englands semifinal och en engelsk domare att döma Tysklands dito. Båda länderna vann sina respektive matcher med 2-1. Se där.

Matchen mellan Västtyskland och Sovjetunionen blev ännu en brutal tillställning. Så här beskrev en tidning matchen: ”Germany and the USSR played as if they were at war. The Italian referee Bello, did his best to control the game, but he was not strong enough to do so. The Soviets had one player hurt and another sent off. The Germans were again very psychical, and the Soviets paid them back in kind. It was a game that did justice to the title World Cup of fouls.”

Och Portugal protesterade över att deras semifinal mot England, som ursprungligen skulle ha spelats på Goodison Park i Liverpool, i samma område man varit stationerade under gruppspelet, i sista stund flyttades till London och Wembley.

Det finns inte mycket att säga om finalen som inte redan sagts. Det var där, på Wembley den 30 juli 1966, som BBC:s tv-kommentator Kenneth Wolstenholme myntade det klassiska uttrycket: ”Some people are on the pitch. They think it’s all over”, och la till ”It is now!” samma sekund som Geoff Hurst gjorde 4-2 i den 120:e matchminuten.

De i ärlighetens namn ganska arroganta engelsmännen, vars landslag inte ens velat ställa upp i VM innan 1950, fick i många fall sommaren 1966 ”andralag” att följa och de allra flesta matcherna, oavsett inblandade lag, drog i princip fulla hus. I Liverpool höll man på Brasilien som spelade alla gruppspelsmatcher på Goodison Park, i Middlesbrough tog man orädda Nordkorea till sina hjärtan. Publiksnittet var på över 50,000 åskådare.

Det var ursprungligen tänkt att VM 1966 skulle spelas på sju arenor i sju olika städer: Wembley, Goodison Park, Hillsborough, Roker Park (Sunderland), Villa Park, Old Trafford och Ayresome Park (trots att Middlesbrough nyss hade åkt ner i tredjedivisionen). I Grupp A, Englands grupp, spelades alla matcher på Wembley, med Frankrike-Uruguay som enda undantag. Wembley vägrade nämligen att ställa in fredagens traditionella greyhound racing för lite VM-fotboll. Nödlösningen fick bli White City Stadium.

White vad då? Jo, White City Stadium var en multiarena – långt innan uttrycket ens var myntat – som låg i just White City, Hammersmith, bara en sned utspark från Queens Park Rangers nuvarande hem Loftus Road. Ursprungligen byggd till Sommar-OS 1908 var White City Stadium länge världens största idrottsarena med plats för 150,000 åskådare. Förutom gräsplan bestod arenan av hundbana, löparspår, cykeloval och en gigantisk simtank på ena kortsidan. Både på 1930- och 60-talet använde just QPR under några år arenan som hemmaplan. Tyvärr revs den då väldigt omoderna arenan 1985. På slutet kom den mest att användas till speedway, hundkapplöpning och lite rugby av hobbykarraktär. På marken står idag BBC:s enorma mediakomplex.

Som kuriosa kan nämnas att The Pogues skrev en sång om demoleringen av White City Stadium – med samma namn som arenan – som finns med på albumet Peace & Love från 1989.

”Oh sweet city of my dreams, of speed and skill and schemes, like Atlantis you just disappeared from view, and the hare upon the wire, has been burnt upon your pyre, like the black dog that once raced, out from trap two”, sjunger Mr MacGowan.

För övrigt måste man tillstå att arenorna hade aningen pampigare namn förr i tiden. Wembley hette 1966 till exempel The Empire Stadium och ovan nämnda White City Stadium byggdes som The Great Stadium.

They think it’s all over. It’s now.

Bristen på framgångar – nåja, ändock inte en ligatitel på 20 år – tycks inte ha gjort att Liverpool tappat nämnvärt i popularitet. När företaget SportingId sammanställde de på replikatröjor mest tryckta spelarnamnen förra säsongen toppade Fernando Torres listan före lagkamraten Steven Gerrard.

Wayne Rooney fick nöja sig med en tredjeplats, och tog därmed över Ronaldos placering från föregående säsong. Och just Ronaldo har rasat ut från listan trots sin rekordövergång till Real Madrid. Nani, Berbatov och Theo Walcott har också de ersatts på listan över de tio populäraste namntrycken.

Den världsomfattande listan är baserad på officiella matchtröjor med tryck och är en årligen återkommande undersökning. Förutsatt att den är korrekt genomförd vittnar den obönhörligt om engelsk fotbolls storhet i ett internationellt perspektiv.

Premier League har i ett direktiv rekommenderat sina klubbar att inte byte matchställ oftare än varannan säsong eftersom det medför en stor utgift för supportrarna. Men trots det bytte 18 klubbar tröja i fjol och inför säsongen 2010/11 spelar alla 20 lag i nytt matchställ. Exempelvis Tottenham lanserade under sommaren tre nya ställ – för sjätte året i rad.

De 10 populäraste spelarnamnen säsongen 2009/10:

1. Torres (1)
2. Gerrard (3)
3. Rooney (4)
4. Fabregas (6)
5. Arshavin (7)
6. Lampard (10)
7. Drogba (ny)
8. Owen (ny)
9. Carragher (ny)
10. Tevez (ny)

* Inom parantes säsongen 2008/09 placering.

Lördagen den 4 september har Premier League och Championship speluppehåll på grund av landskamper. Detta har föranlett ett upprop av James Doe på Facebook kallat ”Non-League Day”, en dag där han uppmuntrar alla att gå och se sitt lokala lag i Non-League den dagen.

Vi på Anglofil vill ju inte vara sämre, om ni har möjlighet att resa eller är lyckligt lottade att befinna er i England när detta går av stapeln så gör så ni också. Välj ett passande lag och gå och se Engelsk fotboll som fortfarande känns äkta och inte så besudlad av pengar som den kan göra högre upp i ligasystemet.

Dels kostar det inte besökaren nämnvärt mycket, men det gör det stor skillnad för en liten klubb om ett par hundra extra betalande åskådare dyker upp.

Vem vet? Kanske hittar ni ert ”andralag” eller kanske till och med ert första?

Har ni redan erfarenheter från Non-League, eller kanske till och med ett lag ni fastnat lite extra för? I så fall får ni gärna dela med er.

Själv går jag gärna till Kingsfield Stadium och tittar på ”The Cards” om tillfälle ges.